tisdag 31 maj 2011

SOMMARLOV!!!

Wow. Det är nästan ruskigt hur fort tiden går. Det känns som om det var en evighet sedan jag skrev någonting här på bloggen, och samtidigt känns det som om jag publicerade det senaste inlägget igår. Fast idag är det den sista maj och jag har äntligen sommarlov. Sista uppgiften till kursen lämnades in i söndags och nu är jag ledig. Eller ja, helt ledig är man väl aldrig när man jobbar med sitt favoritintresse (alltså för mig: att skriva), men jag är i alla fall ledig från skolan. Härligt!

Maj har verkligen bara susat förbi. Mardrömmar har fått ligga och vila medan jag har slitit med skolarbete och förberedelser inför sommaren. Jag ska göra en hel del i år, och i resväskan kommer det andra utkastet (WIE!) att ligga (ja, jag vet att jag skrev att det hade fått vila, men man blir ganska trött på att vila ibland, eller hur?). Min ambition är att försöka hinna med att läsa igenom och ändra några hundrafemtio gånger till mellan sol, bad, vanlig läsning (=andra böcker än min egen) och annat roligt. Det kommer att gå. Och det känns bra. Det känns riktigt bra. Åtminstone just nu, när det trots allt var en och halv vecka sedan jag sneglade på det senast. Vi får väl se.

Fast innan sommaren kan dra igång med mer Mardrömmar och efterlängtade njutningar ska jag först gå på några studenter. Det är ju sådana tider nu, inte sant? Själv inviger jag min säsong med min systers student imorgon. Hur gör ni?

tisdag 17 maj 2011

Födelsedag och frågor och svar om "Där drömmar blir till"

Det här blir ett ruskigt långt inlägg, för den senaste veckan har jag skrivit hemtenta och inte haft tid till något roligt. Den lämnades dock in i söndags, vilket var en väldig tur eftersom det var min födelsedag igår! Nu är jag alltså tjugoett år och det känns väldigt bra.

Innan jag försvann in hemtentans värld minns jag att jag lovade att jag skulle publicera ett inlägg med lite frågor och svar om Där drömmar blir till. Och eftersom jag har tid till det nu, så kommer det här:


SPOILERVARNING för er som inte har läst Där drömmar blir till!!!

För någon vecka sedan fick jag den här kommentaren på ett av mina tidigare inlägg om uppföljaren till Där drömmar blir till:
Hej!
Nu har jag läst din bok. Men jag har tusen frågor... Varför finns det en väktaren av guldhjärtat överhuvudtaget? Vem stängde in all världens magi i hjärtat och bestämde att det skulle vaktas av någon? Uppenbarligen har ju tidigare regenter klarat sig ganska bra utan hjärtat? Eller har någon av dem regerat med hjärtat?
Och varför är Olivia så "slö" att hon inte tar reda på vad hjärtat är för något? Det känns som att hon inte begriper någonting på 400 sidor och så plötsligt begriper hon allting utan att något särskilt har hänt? Och varför kastar hon inte hjärtat till Johnny första gången som Simon Tara ser ut att kunna besegra honom? Och varför står Simon Tara och skrattar under hela den långa tid som Johnny och Gaspar tar avsked av varandra? Han borde väl försöka döda Johnny på en gång? Först när det är försent sträcker han sig efter sina värjor.
Och varför får Olivia tillbaka hjärtat på slutet? (Sista frågan är väl kanske obesvarad för att det ska kunna bli en del 2, det förstår jag. Men jag tycker att hon själv borde ställa sig frågan när hon får tillbaka hjärtat.)

Du har skapat en spännande värld och du har säkert allt klart för dig själv, men som läsare saknar jag ganska många av de svar man vill ha på alla frågor man får när man läser.
Men vi behöver unga kvinnliga fantasyförfattare! Så lycka till med bok 2! :)
/Marie
Det är första gången någon kommer med några ordentliga frågor om boken, vilket gjorde mig väldigt glad. Därför tänkte jag ägna det här inlägget åt att försöka besvara Maries frågor. Fast än en gång, om ni inte har läst Där drömmar blir till, så bör ni INTE fortsätta läsa.

Varför finns det en väktaren av guldhjärtat överhuvudtaget? Vem stängde in all världens magi i hjärtat och bestämde att det skulle vaktas av någon?
Redan i bokens första kapitel redogör Gaspar för det han har lyckats ta reda på om guldhjärtat och dess Väktare under sin, Jonathans och Simon Taras resor runt om i Enderra:
Hjärtat av guld är ett magiskt smycke som bär på all världens magi. Det var de tolv gudinnorna som i tidernas begynnelse insåg att magin var alldeles för farlig för andra varelser - däribland människor - och därför bestämde sig för att stänga in den i ett hjärta av guld, särskilt tillverkat för sitt ändamål och med förmågan att ge regenten av Enderra sin makt, liksom det på samma sätt bär på kraften att upphäva den. Hjärtat av guld vaktas av en Väktare som det själv har valt ut, vars uppdrag är att skydda hjärtat från alla de som vill äga det. Väktaren i sin tur beskyddas av en beskyddare som ska hjälpa Väktaren i hennes eller hans arbete. Väktaren får inte lov att använda hjärtats krafter om det inte är absolut nödvändigt och endast Väktaren kan överlämna hjärtat av gulds krafter till den person hon eller han anser värdig. Ingen kan ta hjärtats kraft med våld. Kraften måste ha överlämnats av Väktarens egen fria vilja. Endast då kan hjärtat ge sin ägare all världens makt, både ond och god.
I det här fullspäckade citatet ryms guldhjärtats historia. Det var de tolv gudinnorna som stängde in all världens magi i hjärtat och bestämde att det skulle vaktas av någon, eftersom de ansåg att magin var alldeles för farlig för de varelser som befolkade deras värld. Jag liknar det lite vid den kristna mytologin. I tidernas begynnelse fick människorna (Adam och Eva) leva i Edens Lustgård där de hade allt de kunde önska sig. Fast så blev de lurade att äta av kunskapens frukt och insåg plötsligt hur mycket mer världen kunde ge. Dock upptäckte de även sina dåliga sidor. Sin maktlystenhet, sina begär. Oavsett hur gärna vi än vill är det få människor som klarar av att ha tillgång till så mycket makt att vi kan göra precis som vi själva vill. Alltför lätt skulle vi kunna missbruka den för vår egen personliga vinning och det är inte så det är meningen att den ska brukas. Detta insåg gudinnorna och bestämde sig därför för att aldrig låta detta hända i deras värld. De stängde in all magi i ett hjärta av guld och satte en väktare att vakta det. Väktaren skulle hjärtat själv kunna välja ut och det skulle vara en människa stark nog att stå emot de frestelser som all världens magi kan utgöra. Att hjärtat fick vara kvar i världen och inte "drogs tillbaka" till det rike där gudinnorna lever, är för att det som en gång har skapats inte kan tas tillbaka.

Uppenbarligen har ju tidigare regenter klarat sig ganska bra utan hjärtat? Eller har någon av dem regerat med hjärtat?
Genom historien finns det många kungligheter som själva har ansett - och som även har blivit betraktade som - att de är utvalda av Gud själv. En kung i Frankrike under 1600-talet, Louis XIV, kallade sig exempelvis för Solkungen, eftersom han ansåg att hela hans rike kretsade runt honom, precis som alla planeterna runt solen. Även kejsaren av Japan sågs som gudinnan Amaterasus son. Han var gudarnas ställföreträdare på jorden och var därför den ende som kunde styra riket.

Ingen enderransk regent har regerat med hjärtat, men legenden gick att eftersom ingen Väktare kom för att stoppa dem, var det för att guldhjärtat hade godkänt dem som härskare. Och att vara godkänd av hjärtat är som att vara godkänd av gudinnorna, vilket innebär att ingen kan stoppa en.

Varför är Olivia så "slö" att hon inte tar reda på vad hjärtat är för något? Det känns som att hon inte begriper någonting på 400 sidor och så plötsligt begriper hon allting utan att något särskilt har hänt?
Som jag ser det så vill Olivia väldigt gärna veta vad hjärtat är för något. Hon har alltid känt dess kraft och undrat över det, men sedan Maries död vet hon inte vem hon ska fråga. Hon har fått klart för sig att ingen i hennes släkt känner till någonting om hjärtat, och det är inte förrän hon, Ana och Tania går till Benjamin för att be om hjälp med att rädda Johnny som hon verkligen inser hur stor roll Benjamin har spelat i hennes gammelmormors liv. Det är första gången hon har en chans att fråga, men då har ingen riktigt tid till det. För Olivia är det viktigare att finna ett sätt att rädda Johnnys liv, och hon gör uppoffringen att vänta med frågorna om sig själv, sin identitet och guldhjärtat till senare. Allt hon förstår är att hon bär på något mäktigt och stort, och personligen känner jag att det kan vara svårt att hantera en sådan känsla. Därför fokuserar hon på allting annat för att slippa fundera över sig själv.

Att Olivia sedan plötsligt begriper är för att människor omkring henne börjar påtala hur viktig hon och guldhjärtat är. Bland annat säger Benjamin att Gaspar och Johnny kom till Marie den natten hon dog för att be om guldhjärtat och att det var därför som Simon Tara dödade henne. Sedan pratar Simon Tara om att det innehåller all världens magi, och slutligen är det Johnny som berättar att hon kan avgöra allt.

Sånt tar nog lite tid att smälta, eller vad tror ni?

Varför kastar hon [Olivia] inte hjärtat till Johnny första gången som Simon Tara ser ut att kunna besegra honom?
Första gången? På avrättningen? På bröllopet? Jag är inte riktigt säker på när du menar, men mitt enkla svar är att hon troligtvis inte ens tänkte på det. Hon var alldeles för upptagen med att vara livrädd och frukta för sitt och sina vänners liv. Då händer det att man blir ovanligt osmart.

Varför står Simon Tara och skrattar under hela den långa tid som Johnny och Gaspar tar avsked av varandra? Han borde väl försöka döda Johnny på en gång?
Ja, ganska dumt av honom, eller hur? Som jag ser det var Simon Tara helt säker på att han skulle vinna, och för att förklara det, måste jag förklara lite av hur förbannelsen som binder Johnny och Gaspar vid varandra fungerar:

Okej, så här är det. En av dem måste dö ung. Så är det bara. Förbannelsen förbjuder dem båda två att bli vuxna. Bara en av dem kan bli det och den som än blir kvar kommer att vara odödlig fram tills sin tjugoettårsdag.

Om Gaspar hade överlevt sin tjugoettårsdag hade Johnny dött. Inte pang boom, men han hade blivit svag och förlorat alla sina förmågor och krafter. Till skillnad från att bli odödlig skulle han alltså ha blivit så svag och sårbar att han omöjligt hade kunnat överleva fram till sin egen tjugoettårsdag.

Detta vet Simon Tara om, eftersom han en gång var Gaspars tjänare och bäste vän. Därför höll han Gaspar vid liv, eftersom om Gaspar fick leva skulle det bli lätt för honom att sedan döda dem båda.

Fast när Olivia lyckades fly blev Simon Tara livrädd för att Johnny skulle lyckas hitta ett sätt att bryta förbannelsen med hennes hjälp. Därför anordnade han bröllopet, som en fälla för att locka fram Johnny så att han kunde döda honom innan förbannelsen blev bruten. Det alternativa syftet med festen var även att knäcka Gaspar så pass att han inte orkade kämpa emot Ondskan i sin kropp längre och på så sätt låta hans förvandling till ett monster börja. Då skulle han fortfarande vara vid liv (och därmed indirekt orsaka Johnnys död, fast mer i det långa loppet), men han skulle inte längre vara sig själv och därmed inget hot mot Simon Tara.

När Gaspar då börjar förvandlas och Johnny vill hjälpa honom, skrattar Simon Tara. Han skrattar för att han är bombsäker på att Johnny inte kommer att kunna rädda Gaspar. Det finns inget botemedel och hur ska en lillebror kunna döda sin älskade storebror? Han skrattar helt enkelt för att han inte räknade med Gaspars uppoffring och Johnnys mod. För att han trodde att Gaspar skulle bli ett monster och Johnny tillräckligt svag för att äntligen besegras. Men skrattar bäst som skrattar sist. Eller?

Varför får Olivia tillbaka hjärtat på slutet?
Ja, det är faktiskt en hemlis!
 

fredag 6 maj 2011

Pepp!

Sitter och skriver hemtenta och det är väl aldrig precis världens roligaste sysselsättning. När jag är klar (kanske tidigare, om jag blir ordentligt uttråkad), ska jag publicera ett inlägg där jag har svarat på lite frågor som jag fick i veckan angående Där drömmar blir till. Något att se fram emot! Fast tills dess får det bli lite pepp-låtar:



måndag 2 maj 2011

Libba Bray's "The Ever Popular I Suck Playlist"

Alla människor har dagar när allt bara känns skit. När man tvivlar på om man har valt rätt i livet, när man inte orkar göra sina läxor eller när man undrar om det verkligen kommer att finnas någon endaste människa som kommer att tycka om det man har suttit och skrivit. När man inte fattar någonting och allting känns omöjligt.

Som tur är var det länge sedan jag kände så, men det kommer alltid en tid när det på något sätt behövs. Som om man behöver jämna ut känslorna så att det inte blir för bra eller för dåligt. Ibland kan det vara bra att tvivla eller bli trött på någonting, för då kanske man tar en paus och återkommer för att sedan göra det bättre.

Att vara författare (vilket jag ibland fortfarande har svårt för att kalla mig, det känns inte som om jag har rätt till det, som bara har skrivit en bok) kan vara så där svårt. Man skriver och skriver och allt känns toppen, sedan kommer det en period när allt man skriver känns dåligt och man undrar hur i all sin dar någon kommer att vilja läsa det. Då känns det som om man är ensammast i världen om att tänka så, vilket gör att det är alldeles underbart när en av ens stora idoler skriver ett blogginlägg som innehåller den här fantastiska påhittade spellistan:
Track #1: I Suck
Track #2: I'm Not Smart Enough to Write This Book
Track #3: No, This Is Different
Track #4: Maybe I Could Become a Firefighter/Gravedigger/Finger Puppeteer
Track #5: I Suck, Parts IV-VIII
Track #6: Why Can't I Write Like (Fill in Blank)?
Track #7: This Doesn't Happen To (Fill in Blank)
Track #8: Will You Help Me Fake My Death/It's the Only Way/My Life in a Storage Unit Medley
Track #9: I Suck (Extended Dance Remix)
Track #10: What Was I Thinking?
Track #11: This Is Hopeless! (DJ Flail 'N' Whine Mix)
Track #12: So Overwhelmed I'm Underwater
Bonus Track: Also, I Hate My Hair
Jag skrattar högt när jag läser det, vilket kanske inte är konstigt då det är hämtat från min favoritförfattare Libba Brays Livejournal. Där har hon just skrivit om hur jobbigt det kan vara att skriva ibland. Om hur hon känner att allt hon skriver är dåligt, vilket är helt hemskt, eftersom jag älskar alla hennes böcker. Hon är ju fantastisk! Vilket gör att jag antar att alla känner så där ibland. Som om allting är omöjligt.

Särskilt en måndag när bok, hemtentor och eventuella andra jobb helt plötsligt väntar på en gång.

Så vad säger ni? Sing along if you know the words!