onsdag 23 maj 2012

Bröderna Lejonhjärta som film - Igen?

Har ni hört? Bröderna Lejonhjärta, en av mina absoluta favoritböcker och även en av de bästa filmatiseringarna som någonsin har gjorts av en favoritbok, ska bli film. Igen. Det står i den här artikeln i DN av Nicholas Wennö.

Tydligen så har Tomas Alfredson, regissören som gjorde Låt den rätte komma in och nu senast den brittiske spion-thrillern Tinker, Tailor, Soldier, Spy (som jag ännu inte har hunnit se!), köpt rättigheterna till att göra film av boken ännu en gång. Budgeten kommer att vara en av de största inom svensk film någonsin, och enligt artikeln tänker man sig mer en film i stil med Sagan om Ringen, än något liknande mot 70-talsversionen som jag älskar.

När jag läste det här visste jag inte riktigt vad jag skulle tänka. Å ena sidan älskar jag ju storslagna episka berättelser som Sagan om Ringen, och Bröderna Lejonhjärta har ju utan tvekan alla ingredienser för att bli just så storslagen och episk. Det är en saga om liv och död, kampen mot ondskan, broderskärlek, lojalitet och pacifism. Det skulle kunna bli hur fantastiskt som helst.

Problemet är att det redan är så fantastiskt, men på ett annat sätt. Jag tillhör en av många som har växt upp med Astrid Lindgren, hennes böcker och filmatiseringarna av dessa. Ända sedan jag var liten var sagorna alltid mina favoriter och jag har därför alltid tyckt bäst om Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter och Mio, min Mio. De var fantasy innan fantasyn blivit känd, storslagna sagor om gott och ont som var läskiga och spännande. Jag minns att min mamma försökte läsa just Bröderna Lejonhjärta högt för mig och mina syskon, men hon hann aldrig längre än till första meningen förrän hon var tvungen att sluta. Hon visste vad som skulle hända, men det visste inte vi. Jag läste ut boken på egen hand och har älskat den sedan dess.

70-talsfilmatiseringen har jag sett hundratals gånger, både som film och som tv-serie, och enligt mig är den (liksom andra Astrid Lindgren-filmatiseringar) bland det bästa som har gjorts inom svensk film någonsin. När jag hör de första tonerna av Björn Isfälts instrumentala musik - som är temat för hela filmen - får jag gåshud. När Skorpan börjar berätta historien känner jag (liksom min mamma) tårarna bränna, och när Jonatan kommer gående kan jag inte låta bli att hålla med Skorpan om hur god och vacker han är. Jag kan till och med (nördigt, jag vet) citera hela filmen utantill.

Med andra ord: för mig är den här filmatiseringen inte bara en vanlig filmatisering. För mig så spelar Staffan Götestam och Lars Söderdahl inte bara Jonatan och Skorpan, de är Jonatan och Skorpan. Samma sak med de andra skådespelarna. När jag läser "dödstraffa mig hit och dödsstraffa mig dit", hör jag Allan Edwalls röst i mitt huvud. Och när jag läser "Stridens dag! Befrielsens dag!", då hör jag det med Per Oscarssons röst.

Som om det inte var nog så finns det något så... naturligt, med filmen. Det känns som om man är där, det känns som om det här skulle kunna hända. Det känns inte som om Nangijala är något mystiskt fantasy-land, utan verkligen som en plats som man skulle kunna komma till en gång. (Vilket i och för sig kan bero på att scenerna i Körsbärsdalen har spelats in på Österlen, där jag ofta är på somrarna). Jag undrar var man kommer att spela in filmen nu...

Självklart kommer jag att se denna nya filmatisering när den kommer en dag. Jag kommer med största trolighet inte att kunna hålla mig borta. Men det kommer verkligen att kännas märkligt att höra andra skådespelare säga samma sak, och jag undrar om de någonsin kommer att bli annat än just skådespelare för mig. Det kommer verkligen att krävas någon extremt skicklig för att få mig att tänka bort från originalet.

I artikeln står det även att man idag har helt andra förutsättningar för specialeffekter, bland annat med tanke på Katla och Karm (varav den sistnämnde inte är med i filmversionen). Och det stämmer ju. Fast samtidigt förstår jag inte riktigt hur man kan göra Katla bättre. Det kanske bara är jag, men finns det något läskigare än Katla? Finns det något äckligare än Katla? Finns det något ljud som är värre än det som hörs alldeles innan hennes förlamande eld sprutas mot de stackars flyende på slagfältet? Katla må vara gjord med de effekter som fanns på 70-talet, och de må vara förlegade jämfört med vad vi kan åstadkomma idag, men jag vet samtidigt inte en enda drake i någon modern film som jag har varit lika rädd för, och fortfarande är.

Nu kanske det låter som om jag är väldigt negativ mot denna nya filmatisering. Det är jag inte, åtminstone inte så mycket. Jag tycker att det kommer att bli väldigt spännande att se vad Alfredson kan komma fram till, och jag är säker på att resultatet kommer att bli väldigt annorlunda mot vad vi tidigare har sett. (Vilket nog också är anledningen till att jag kan acceptera att filmen görs om). Fast samtidigt är jag också säker på att ingenting kommer att kunna konkurrera ut den version som kommer att finnas i mitt hjärta för alltid.

För Bröderna Lejonhjärta är inte bara en storslagen episk saga. Det är även berättelsen om Jonatan och Skorpan som är beredda att ta sig igenom liv och död för att rädda varandra, och som båda var så modiga att de fick heta Lejonhjärta istället för Lejon när de kom till Nangijala. Denna starka syskonkärlek är för mig väldigt viktig, och jag hoppas verkligen att den kommer att få vara kvar och lysa igenom, oavsett vem som kommer att spela dem den här gången.

Boktips!

Idag känner jag mig lat. Solen steker utanför och jag vill bara ut i den en liten stund innan jag ska gå till skolan. Fast först skulle jag vilja tipsa om två böcker som jag faktiskt har hunnit läsa på senaste tiden. Reckless av Cornelia Funke och White Cat av Holly Black. 

Bild: Opal
Vanligtvis hinner jag inte läsa särskilt mycket under terminerna, både för att jag går i skolan och har väldigt mycket kurslitteratur som tröttar ut mig, samt för att jag - om jag tvingas välja - hellre väljer att skriva själv om jag inte har tid till både ock. Därför blir det ofta så att jag läser på jullov och sommarlov, och däremellan går förbi bokhyllan med längtande blick och planerar vilken bok jag ska kasta mig över så fort jag får tid. Den här våren har dock varit ett undantag, då jag faktiskt hunnit läsa dessa två böcker, plus att jag just nu läser Switched av Amanda Hocking (som hittills verkar väldigt lovande!).

Reckless är en riktigt underbar bok som man inte kunde lägga ner. Jag är ett stort fan av Cornelia Funkes Bläck-serie, och det kändes så där mysigt att vara tillbaka i en bok av henne igen. Särskilt en bok som den här, med alla de ingredienser jag älskar. Bröder som är beredda att göra vad som helst för varandra, sagor som blir till verklighet, omöjlig och olycklig kärlek. Boken var som en perfekt blandning av tv-serierna Supernatural, Once Upon A Time och The Vampire Diaries. Om ni läser den kommer ni att förstå. Själv ser jag verkligen fram emot uppföljaren!

Jag har hört mycket om Holly Black och hennes böcker, men hade aldrig läst någonting av henne förrän jag plockade upp White Cat. Jag blev inte besviken. Boken är den första i en trilogi som utspelar sig i en alternativ verklighet där det finns människor som kallas Workers. De kan utöva magi om de rör vid andra människor, men det har blivit förbjudet och därför måste alla bära handskar. De flesta Workers har därför valt att leva kriminella liv, däribland huvudpersonen Cassel Sharpes familj.  

Bild: Adlibris
White Cat var en frisk fläkt för mig, på många sätt. För det första hade den en kille som huvudperson och jag-berättare, vilket var trevligt som omväxling. Sedan världen... Jag älskade verkligen världen som Black byggt upp och reglerna för magin i den. Det var väldigt intressant. Sist men inte minst älskade jag att det handlade mycket om hur man bedrar folk. Som ett stort fan av den brittiska tv-serien Hustle (kolla upp den, om ni inte redan sett den!), kände jag igen alla termer som Cassel slängde sig med: con, grifter, mark, you can't cheat an honest man... Jag kände mig så smart när jag kunde räkna ut hur han skulle gå till väga, eftersom jag har sett Mickey Stone och Danny Blue göra det hur många gånger som helst. Älskade det. Ett enda minus var att boken var lite förutsägbar på sina ställen. Fast det gjorde ingenting, då det ofta vägdes upp en twist som jag inte hade väntat mig. Nu ska jag försöka hinna med fortsättningen Red Glove i sommar!

torsdag 17 maj 2012

Ringer

Bild: IMDb.
För ungefär tre månader sedan var jag ensam hemma över en helg. Jag brukar titta väldigt mycket på olika tv-serier, men det är för det mesta i sällskap med andra, och då jag inte ville se i förväg själv, bestämde jag mig för att börja titta på någonting nytt på egen hand. Jag hade precis avslutat tredje säsongen av Buffy the Vampire Slayer, men då jag blir så fast när jag tittar på Buffy, ville jag ha någonting annat som inte var lika beroende-framkallande.

Av en slump fick jag syn på serien Ringer (också med Sarah Michelle Gellar i huvudrollen) i programbiblioteket på tv:n, och satte igång ett avsnitt. Det skulle jag aldrig ha gjort. Avsnittet var så bra och spännande att jag blev fast. Då hade nitton avsnitt av tjugotvå kommit ut, och jag såg dem allihop på tre dagar.

Ringer handlar om Bridget och Siobhan (båda två spelade av Sarah Michelle Gellar), tvillingsystrar som på grund av ett tragiskt förflutet kommit ifrån varandra och hamnat helt olika i livet. Bridget är en drogmissbrukande dansös på en kriminell klubb och Siobhan har gift sig rikt och bor i New York. Fast när Bridget blir vittne till ett mord och inte är säker på att polisen kan ge henne det vittnesbeskydd de lovar, flyr hon till sin syster. Siobhan tar med henne till sin familjs sommarhus i The Hamptons, men under en båttur tar hon livet av sig och en desperat Bridget bestämmer sig för att ta över sin systers liv för att gömma sig undan de som försöker döda henne.

Åh, den här serien är verkligen beroendeframkallande, om än på ett annorlunda sätt än Buffy. Ingenting är någonsin som det verkar vara, hemligheter rullas upp i varje avsnitt. I ena stunden är den personen skum, i nästa den andre. Ingen går att lita på och jag bara älskar det. Hela tiden undrar man hur det ska lösa sig och när vem ska avslöja vad. Att Sarah Michelle Gellar är så övertygande både som Bridget och Siobhan, och (precis som när hon är Buffy) lika tuff som båda är ju inte heller fel. Sedan kan man ju inte låta bli att tycka om Andrew... Och stort plus för att man fick återse Jason Dohring! Har inte sett honom i någonting annat sedan Veronica Mars.

Problemet är nu bara att det slutade så öppet, och att serien inte har blivit förnyad för en andra säsong (varför???). Fast om ni vill se en riktigt bra serie ändå, se Ringer. Enligt min åsikt var den ändå så pass sevärd att ni bara måste kolla upp den.

onsdag 16 maj 2012

Födelsedagsfilosoferande

Idag är det min tjugoandra födelsedag. Regnet öser ner och vinden piskar det mot rutan. När jag var liten skojade vi alltid om att vädret på födelsedagen stod för det humör man hade varit på under större delen av året. Dock stämde det (oftast) inte, eftersom det för det mesta var sol på min födelsedag och ösregn eller slask på exempelvis min systers, som fyller år under vintern. Inte så rättvist.

Jag har aldrig direkt tänkt på det förut, men maj är nog en av de mest stressiga månaderna på året. Alla har fullt upp med sista-minuten-tentor innan sommaren, uppsatser som ska skrivas, sommarjobb som måste fixas, etc, etc. Och jag har självklart varit en av alla dessa upptagna människor. Det känns som om det var riktigt länge sedan jag bara satte mig ner och tog det riktigt lugnt. Därför har det varit tomt på bloggen ett tag, men jag lovar att jag ska publicera de där inläggen om Ringer och Reckless snart (vet att jag har lovat det förut, men nu menar jag det verkligen). Dessutom kan det nog komma ett inlägg om Once Upon A Time, som jag har sett klart och som det ska komma en andra säsong av!

Fast nu ska jag göra mig redo för skolan och lyssna lite på soundtracken till Sherlock. Ikväll ska det firas. Som en vän skrev i ett sms: "22 det är inte dåligt".

Synd bara att jag kommer att bli så blöt när jag går ut i det här vädret om någon timme.

Uppdatering: Kanske inte ändå. Nu tittar solen fram lite grann!